kmmentar kommentar

ANMÄRKNINGAR

Författaren till verserna om Funbo sockens härlighet, vilka nu för första gången utgivas av trycket, är OLOF RUDBECK den yngre, son av OLAUS RUDBECK, Atlanticans auktor.
Den yngre Rudbeck, som redan under faderns livstid år 1691 efterträdde denne som professor i medicin vid Uppsala universitet, var född den 15 mars 1660 och dog den 23 mars 1740.
Redan tidigt framträdde Olof Rudbeck Sonen som tillfällighetsskald, och många av hans dikter trycktes.(1) Även som psalmdiktare gjorde han sig bemärkt och fick fyra psalmer intagna i Jesper Swedbergs Psalmbok (2); av dessa finnas i vår nu gällande Psalmbok, av Konungen gillad och stadfäst år 1937, ännu tvenne kvar, nr 384 och 493.
****
(1) Om dessa se J. RUDBECK, Bibliotheca Rudbeckiana (Sthm 1918), s. 302-329.
(2) Se J. RUDBECK, Bibliotheca Rudbeckiana, s. 307 f.
****
Olof Rudbeck åtnjöt i Uppsala ett stadgat rykte som skald och fick i denna sin egenskap uppträda vid många högtidliga tillfällen både i Uppsala och i Stockholm, vid drottning Lovisa Ulrika Eleonoras begravning 1693, vid Uppsala mötes jubelfest samma år, vid drottning Ulrika Eleonora d. y:s kröning 1719 o.s.v.
P. HANSELLI har 1869 samlat och utgivit de av honom kända poetiska alstren av Rudbeck (1); i denna samling, som ingalunda är fullständig, saknas dock de här tryckta verserna.

Uppmärksamheten på dessa verser fästes år 1895 av E. WRANGEL 82), som på tal om Olof Rudbecks dikter skriver: "En 1712 daterad versbeskrifning på "Funnbo Sockens härlighet" finnes i ett samlingsband i Vesterås bibl." Det åsyftade samlingsbandet är en handskriven volym, signerad B c 6, tillhörande de Troilska samlingarna i Västerås stifts- och läroverksbibliotek.(3) Den OLOF RUDBECK d. y. tillskrivna dikten Funnboo Sockns Härlighet finnes där avskriven på två blad, vilka här äro bilagda i faksimile.

Avskrivarens handstil är icke särskilt lättläst, vartill kommer, att han icke alltid synes själv ha riktigt läst och återgivit sin förlaga. Huruvida denna varit författarens original eller - vilket är troligare - själv en avskrift, kan icke med bestämdhet avgöras.
****
(1) Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin. Efter originalupplagor och handskrifter utg. af P. Hanselli, Del 12(Ups. 1869), s. 29-157: Olof Rudbeck d. y.
(2) E. Wrangel, Frihetstidens odlingshistoria. Urlitteraturens häfder 1718-1733 (Lund 1895), s. 252. Efter Wrangel finnas verserna omnämnda av J. Rudbeck, Bibliotheca Rudbeckiana, s. 317.
(3) Se [V. Molér] Förteckning på handskrifter i Westerås allm. läroverks bibliotek (i: Redogörelse för h. allm. läroverket i Westerås 1881-82, Westerås 1882). - Vår avskriftsvolym härör från den flitige samlaren och avskrivaren prosten i Husby, Västerås stift, JACOB TROILIUS (+1717). Delar ac hans samlingar finnas i flera svenska bibliotek, bl. a. i Universitetsbiblioteket i Uppsala. En del hade förvärvats av den bekante samlaren directeur ABRAH. HüLPHERS i Västerås (+1798) och av denne år 1785 donerats till Stifts- och läroverksbiblioteket i fädernestaden.
****
Säkert är emellertid, att vi icke ha författarens egen originaltext framför oss. Denna omständighet ställer särskilda krav på utgivaren, vars uppgift icke kan inskränkas till blott slavisk kopiering av texten. I det följande anmärkes därför, när tvekan om textens rätta ordalydelse och mening kan råda. Bruket av stora bokstäver och skiljetecken har uniformerats till större likhet med våra nutida skrivvanor; specialforskaren å dessa områden finner genom studium av faksimilet svaren på sådana frågor , vilkas behandling i textkritiska noter eller särskilda anmärkningar skulle medfört större omständlighet och krävt större utrymme än rimligen kunnat disponeras.
Att verserna med rätta uppgivas vara diktade av Olof Rudbeck d. y. framgår av flera omständigheter. Rent formellt överensstämmer versifikationen med den från Olof Rudbecks andra, tryckta dikter kända. Tidevarvets versmått, alexandrinen, är behandlat på samma sätt.(1)
****
(1) Den här använda rimflätningen (a b a b) förekommer dock ej i någon av de av Hanselli utgivna alexandrinska dikterna av Rudbeck, vilka eljest förete fyra andra möjligheter(b a b a , a a b b , b b a a , b a a b); om alexandrinen och dess former se O. SYLWAN, Den svenska versen från 1600-talets början, I (Göteborgs högskolas årsskrift, Extraband I. - Göteborg 1925-26), s. 85, 90.
****
Liknelser och ordaval äro de samma; bildspråket visar samma påverkan från faderns Atlantica. Av Funbo sockens härligheter beskrives utförligast Hallkveds berustade säteri, som1709-1722 innehades av Olof Rudbeck (1); då verserna år 1712 sammanskrevos, säger han, att han "känner icke än hwart bo och bonde här", vadan han begränsat sig till att på sitt sinnrika manér skildra herrgårdarna. Hur förtrogen han emellertid redan gjort sig med Funbo sockens allmänna naturförhållanden och huru han uppskattade dem, framlyser på många ställen. Ändock hade Hallkved blott en kort tid varit hans sommarhem liksom sedermera Hammarby i den ur naturskönhet ej så rikt utrustade grannsocknen Danmark länge var hans lärjunge Carl von Linnés Tusculum.
****
Se J. A. ALMQUIST, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, Del I (Skrifter utg. av Svenska Riksarkivet, 1. - Sthm 1931), s. 644.
****

Strof 1.

Sahla stad är Uppsala, en i 1600-talets litteratur vanlig benämning; Rudbeck kallar Uppsala möte år 1593 för mötet i Sala (Hansellis ed., s. 69) och Fyrisån för Sala Ström (Hansellis ed., s. 68).- nije Major betyder med en från Atlantican hämtad terminologi `de nio muserna`(Hansellis ed., s. 59, 132), som bo på berget (klinten) Pindus, en omskrivning för Uppsala, den studerande ungdomens stad. -öfwas i wackra slögder, jfr i vackra slögder öfvad (Hanselli ed., s. 61) och alldygders öfningsz ort (Hansellis ed., s. 68). - roo här = nöje.

Strof 2.

En mil sydost om Uppsala ligger Funbo socken. - funckar, numer obrukligt ord med betydelsen `skälmar`. - fundar = gissar, utgrundar (även i Hansellis ed., s. 62). - Rudbecks härledning av Funbo ur ett antaget *Funkbo saknar allt stöd.

Den moderna ortnamns forskningen, representerad av O. v. FRIESEN, Namn och Bygd, Årg. 18 (1930), s. 106-108 utgår vid sockennamnets förklaring från det å runstenen på Åkerby gärde i Funbo Socken (se J. GÖRANSSON, Bautil, Det är: Alle Svea ok Götha Rikens Runstenar, Sthm 1750, nr 549 och J. G. LILJEGREN, Run-urkunder, Sthm 1833, nr 303) förekommande uttrycket èn god bonde o funum`; v. FRIESEN tolkar funum som dat. plur. av en nom. plur. *funnir, som han gissningsvis antar beteckna "de betydande skogsområden som å ömse sidor omge den smala bygden utefter den lilla å som uppe från Eke i Vaksala socken rinner i nästan rak riktning åt oso. och utmynnar i Funbosjöns avloppså strax söder om kyrkan...Fun(n)boar avsåg sålunda äldst de männniskor som höllo till på de stora skogarna mellan Uppsala- och Rasbo-slätternas"; jfr även ett uttalande om sockennamnet Funbo av E. WESSÉN, Namn och Bygd, Årg. 20 (1932), s. 86.

Strof 3.

Lund = nuv. Marielund, vilket namn gården enligt C. A. KLINGSPOR & B. SCHLEGEL, Upplands herregårdar (Sthm 1881) erhöll på ansökan av dåvarande ägaren majoren C. J. Didron (+1814) genom Kammarkollegii resolution den 14. dec. 1781 efter dennes hustru Maria Elisabeth Wegelin (+1829).- Som ortnamn anses Lund betyda `offerlund`; se härom E. WESSÉN Namn och Bygd, Årg. 9 (1921), s. 121 och J. SAHLGREN, Namn och Bygd, Årg. 15 (1927), s. 44. Rikedomen på fornminnen (gravfält o. d.) i trakten talar för riktigheten av förklaringen även i föreliggande fall. - Gården Lund ägdes av änkan efter Kungl. rådet greve Jacob Gyllenbor (+1701), vars namn av Rudbeck antydes genom vändningen en höger borg med Gyllenstenar i, fast största sten är borta. - Funbo sockens oländiga blockmarker betygas även av den geologiska undersökningens resultat; se E. SIDENBLADH, Några ord till upplysning om bladet "Rånäs" (Sveriges Geologiska undersökning. Ser. Aa, 27. - Sthm 1868) och M. STOLPE, Några ord till upplysning om bladet "Upsala" (Sveriges Geologiska undersökning. Ser. Aa, 31. - Sthm 1869).

Strof 4.

Av Jacob Gyllenborgs 14 barn (teelningar) kommo många att - såsom Rudbeck förutspår och önskar - inta mycket framskjutna ställningar i riket, i det att bl. a. två blevo landshövdingar, två riksråd och en president i Bergskollegium. Två av de äldre sönerna - Jacob och Carl - hade enligt O. RUDBECK, Nora Samolad eller Uplyste Lapland, (Ups. 1701) s. 18 varit dennes följeslagare på Lapplandsexpeditionen år 1695. - Rimparet grönska-önska förekommer ofta hos Rudbeck, t. ex. Hansellis ed., sid. 47, 77, 119.

Strof 5.

Vid Lund (Marielund) ligger sjön Trehörningen (en skiön treehörnig siöö), vars konfiguration förklarar dess namn. E. HELLQUIST, Studier över de svenska sjönamnen (Svenska landsmålen, Bd 20. Sthm 1903-1906), s. 639-641 känner icke mindre än 44 sjöar med namnet Trehörningen, bland vilka tre i Uppland (i Funbo, Lohärad och Ununge); han tillägger, att sjönamnet Trehörningen är honom tidigast bekant från BLAEU`S Atlas (1663, efter Bureus) och att härmed avses en av de uppländska sjöarna (troligast den i Funbo eller i Lohärad).

Redan 1635 anträffas dock namnet hos J. H. RHEZELIUS, Monumenta Uplandica. Reseanteckningar från åren 1635, 1636, 1638 utg. af C. M. STENBOCK & O. LUNDBERG (Bil. till Upplands fornminnesförenings tidskrift, Bd 7. -Upps. 1915-17), s. 121: "En siö är mill:[an] Almu[n]ge och funbo S:[ochn] kall[as] 3 hörningen." Tillsammans med Lund brukades gårdarna Skelleröö (Skällerö) och Söderby.

Den förra gårdens bebyggelse var redan vid 1700-talets början förfallen (se ALMQUIST, anf. arb., s. 812) och är numera helt försvunnen. Gårdens existens är betygad sedan medeltiden. Under namnformen Skiælarø förekommer den i den bekanta förteckningen av den 13 sept. 1316 (Diplomatorium Suecanum nr 2062) över de av hertig Valdemar uppburna nya gärderna från kyrkogodsen i Tiundaland och under namnformen Skællarøghe i det utdrag ur registrum ur Registrum Ecclesiae Upsaliensis, Uppsala domkyrkas medeltida, år 1344 upplagda brev- och urkundsbok, som är utgivet i Diplomatorium Suecanum nr 3834; det avsnitt som behandlar de under domkyrkan femte kanonikat hörande gårdarna, föreligger å s. 311 f. och är förut tryckt av J. PERINGSKJÖLD, Monumenta Sveo-Gothica, P. I:I. Thiundia (Sthm 1710), s. 278. Gården nämnas även (i likhet med alla övriga av Rudbeck i dikten Funnboo Sockns Härlighet uppräknade gårdar) i Funbo kyrkas räkenskapsbok från 13/1400-talet (handskrift i Universitetsbiblioteket i Uppsala, sign. E 216). Den där förekommande namnformen Scællerhøgh (1395) jämte den i Registrum Ecclesiae Upsaliensis föreliggande formen Skællarøghe visar namnets härledning från den hög, gravhög, varav rester ännu synas på den forna gårdens ägor; ordets förra beståndsdel innehåller det svenska personnamnet Skiold, vilket tidigare av forskningen andast kunnat exstraheras ur svenska ortnamn sådana som Skællenoor (1396) = Skällnora i Uppland och Skiældærby (1354) = Skällarebyn i Värmland och nu även ur skeld`ghe (1424, 1425, i Funbo Kyrkas räkenskapsbok) = Skällerö, men sedermera ur isländsk källa kunnat påvisas som namn på en svensk man på 900-talet; se härom Svenska Personnamn från medeltiden. Antecknade och ordnade av M. LUNDGREN, E. BRATE, E. H. LIND (Svenska landsmålen, Bd 10: 6-7. -Uppsala 1892-1934), s. 231 och 350. Vissa med Skiold bildade ortnamn ha nyligen ur andra synpunkter behandlats av K. G. Ljunggren, Namn och Bygd, Årg. 31 (1943), s. 150-159.
Den senare gården, Söderby, existerar ännu med sin kvarn.

Strof 6.

Namnet på gården Breed, vars förkovran till säteri så livligt skildras av Rudbeck, fortlever ännu i bondgården Bred och villafastigheten med samma namn; ALMQUIST, anf. arb., s. 562 redogör bl. a. för hurusom gården Bred, som under 1600-talet legat i sambruk med Hallkved, sedan 1700-talets början betraktades som ett särkilt säteri. - man = bara. - suedjefall, även eljest använt av Rudbeck, t. ex. Hansellis ed., s. 92. -wälle `välde` avser att ange gårdens rang av självständigt säteri.

Strof 7.

På Bred bodde dess ägare, f. häradshövdingen i Hagunda, Ulleråkers, Bälinge, Vaksala, Rasbo m. fl. härader Herman Edenberg som dog där år 1716. Denne var son till den kände från Tyskland inkomne, år 1654 adlade Uppsalaborgaren och rådmannen Claes Edenberg, byggherre till det bekanta Edenbergska huset, nuv. Rådhuset, i Uppsala. Om Claes Edenberg och hans hus se K. W. HERDIN, Uppsala på 1600-talet. Rättsväsendet, 2 (Upps. 1927), s. 87-95 och samme förf., Bidrag till Uppsala stads byggnadshistoria, 1. Bygge och bo i äldre tider (Upps. 1932), s. 230-239. Namnet Edenberg antyder Rudbeck genom vändningen Där Eden slutes in om berg, moras och skog. Rudbeck anger även säteriets belägenhet utefter sjön Trehörningen, som då som nu under vårfloden kunde visa benägenhet att flyta över sina bräddar.

Till Bred hörde på den tiden hela sträckan utmed sjöns nordvästra sida, där nu villafastigheterna Bred, Storstugan och Björkbacka, CARL ZACHARIAS HÆGGSTRÖMS och hans familjs sommarhem sedan år 1918, ligga. - förutan Bottenend, d. v. s.utom, förutom Bottenänden, som möjligen var en benämning på den innersta avsnörningen mot nordost av sjön Trehörningen. Avskriftens bottn, end måste vara en missuppfattning av det sammanskrivna ordet Bottenend.

I en gammal anteckning i en Westinhandskrift i Universitetsbiblioteket i Uppsala (sign. Westin 1190) uppges Båtenändan vara en sjö i Funbo socken; för den händelse därmed icke avses den numera nästan helt utdikade sjö, som på moderna kartor kallats än Björnsjön, än Byrsjön, vore riktigare att säga, att det en gång var namnet på en vik, en `botten` av en sjö. I översikten över namnelement, som ingå i svenska ortnamn, i Ortnamnen i Älvsborgs län, Del. I : 2 (Sthm 1923), s. 5 anges botten betyda `det innersta partiet av ett vatten, en terräng e. d.`, och i registren till del 20 (1940) av detta verk finner man ett flertal exempel på denna betydelse. Några hundra meter norr om `det innersta partiet`av sjön Trehörningen omedelbart invid den utdikade Byrsjön ligger gården Bottenängen, vars namn under alla omständigheter innehåller detta botten, ja rent av kan vara en ombildninga av Bottenänden, som tidigare i sådant fall varit även gårdens namn. Att Rudbecks Bottenend betecknar ett vattebn framgår emellertid av tillägget där fiskar äro nog. Från Kammararkivet benäget lämnade uppgifter angående i Jordeböckerna förekommande namnformer bekräfta denna etymologi; mamnet förekommer för första gången för torpet Båttenändan 1727 och har sedan följande former: Båttnändan 1736, Bottenänden 1748, Bottnände 1770, 1780, Bottnänne 1785, Bottenäng 1789, Bottenände 1790 och Bottenänge 1794.

Strof 9.

Med denna strof börjar en längre (Strof 9-17) skildring av Hallkveds härligheter. Denna stora egendom hade i nära ett hundra år varit i den adliga familjen Duwalls ego, då den år 1709 förvärvades av Olof Rudbeck d. y.
Den av Rudbeck lämnade förklaringen av namnet Hallqued såsom uppkommet av ett ord halk med betydelsen `sten`och wad `vadställe`förfaller redan av den anledningen att ett sådant ord *halk icke uppvisats eller ens gjorts sannolikt. Möjligen har Rudbeck förväxlat ordet med ordet hall `häll`, `sten`. Även nutidens etymologer ha haft svårigheter att nå fram till en allmänt godtagen förklaring av ortnamnet Hallkved. I sitt arbete Studier i Ynglingatal, [2] (Upps. 1907.- I: Uppsala universitets årsskrift 1906), s. 83 not I, framkastade H. SCHÜCk den möjligheten, att ortnamnet betydde `Halkarnas vi` (därpå skulle en namnform Halkavi från år 1438 tyda) och att den förra sammansättningsleden återginge på *Halci, som vore en annan form för det av Tacitus (Germania c. 43) omtalade germanska dioskurparet Alci. Schücks förklaringsförsök avvisades emellertid av K. F. JOHANSSON i Arkiv för nordisk filologi, Bd 35 (1919), s. 11 not 2, och J. SAHLGREN, Namn och Bygd, Årg. 11 (1923), s. 125 underkände överhuvud de av bl. a. MAGNUS OLSEN framförda bevisen för "att alcerna dyrkats i Sverige". HJ. LINDROTH, Anzeiger für indogermanische Sprach- und Altertumskunde, Bd 38/39 (1920), s. 18 utgick visserligen från att den senare sammansättningsleden är vi `offerplats`, men sammanställde den förra med det gotiska ordet halks `ringa, torftig`.

J. SAHLGREN, som i Namn och bygd, Årg. 11 (1923), s. 132 f. behandlar Hallkved, redogör först för namnets medeltida former (halqui 1288, 1294, 1340, 1411, Halkavi 1438, halkwi 1494) och uppdelar sedan ordet i hal `häll, flat sten, klippa` och kvi `fålla`; till bildningen sammanställer han det med det närkiska bynamnet Folkavi, Folkvi, som icke heller innehåller något vi `offerplats`och vars ursprungliga betydelse är `fölfålla`av fol `föl`och kvi `fålla`. Vad Hallkved, äldre Halkvi beträffar, vill dock Sahlgren icke bestyrida, att namnets senare led kan vara -vi av ett ursprungligt -vidi `skog`. I ett sådant fall frågar man sig dock, vad Halk skulle vara. I ett Namn och bygd, årg 12 (1924), s. 40 publicerat tillägg jämför Sahlgren Hallkved med det norska gårdsnamnet Hollekve, som anföres hos O. RYGH, Norske Gaardsnavne, Bd 12. Nordre Bergenhus Amt. Bearb. af A. KJÆR (Kristiania 1919), s. 93 och vars senare led uppges vara kvi `kreatursfålla`. Om ordet Hallkved således med Sahlgren betyder `stenfålla`, skulle man därmed kunna med avseende på betydelsen jämföra gårdsnamnet Hägnadshallar i Skallsjö socken av Älvsborgs län.
Det wad som Rudbeck trodde ingå som senare sammansättningsled i gårdens namn, förlägger han vid den närbelägna bron över Funboån, som är Funbosjöns avloppså. Detta alltjämt förefintliga vad säger han vara en plats där fisken vistas i vårtiden. Den benämning, som ges åt denna plats, är i avskriften korrumperad; där står nämligen lautstad? eller leeutstad?, vilka bokstavsföljder icke ge någon mening. Det ord man här väntar är `lekplats`, där fisken leker om våren; i 1600-talets språk brukas härför ordet lekeställe, i senare tid lekställe; se Svenska Akademins Ordbok, Bd 15 (Lund 1939), sp. L 595. Av rimskäl passar icke detta ord här. vadan Rudbeck istället griper till det av honom tillfälligtvis nyskapade likbetydande leekestad. (I Strof 17 r. 1 använder Rudbeck stavningen leeka.) Detta gissningsvis föreslagna ord har av utgivaren insatts i texten.

Strof 10.

Rudbeck skildrar här, hurusom Hallkveds mark är blockrik och stenbunden, men dessemellan också rik på äng och skog och sjjö. -idy = ity, liksom dy = ty i Stroferna 12, 15, 24, 25.

Strof 11.

Här konstaterar Rudbeck, vilka möjligheter till nöjen, som erbjudas just av Hallkveds naturförhållanden, "thär skog och siöö sig para".

Strof 12.

Skogens och sjöns nöjen, jakt och fiske (jämför Strof 14 r. 2), förleda mången ungdom att glömma boken och "ränna tiden bort". - ty = Därför. - Prisciano ttalas av metriska skäl trestavigt. -Priscianus är den kände senlatinske grammatiske läroboksförfattaren, var namn här står som den symbol för den stränge skolmästaren, som de unga helst vilja undfly,>br>

Strof 13.

Ungdomen bör först lära sig sitt latin och få en Ciceros tunga och släcka sin kunskapstörst i Minurs brunn och även av Apollo förvärva en vitter bildning. - Minurs brunn, jämför Minnurs brunn och visdoms kulle (Hansellis ed., s. 108) såsom benämning på lärdomssätet i Uppsala.

Strof 14.

Den ungdom, som väl skött sina studier, kan utan skada också få ägna sig åt oskyldiga nöjen, särskilt jakt och fiske.

Strof 15.

Den som bor på Hallkved, kan ju njuta sådana nöjen, ty där har man skog och sjö omedelbart invid gården. Ur en av Rudbeck skriven processakt från år 1710 bevarad i den Westinska handskriftssamlingen i Universitetsbiblioteket i Uppsala (sign. Westin 1381) meddelas här en reproduktion av en löst tecknad skiss av Hallkveds sätesbyggnad och dess belägenhet vid Funbosjön. - Fisket i Funbosjön är alltsjämt givande, så att Hallkveds "herre dock eij fisk af andra tigger". [Hallkveds sätesbyggnad vid 1700-talets början. Pennteckning av Olof Rudbeck d. y.]

Strof 13.

Strof 14.

Den ungdom, som väl skött sina studier, kan utan skada också få ägna sig åt oskyldiga nöjen, särskilt jakt och fiske.

Strof 15.

Den som bor på Hallkved, kan ju njuta sådana nöjen, ty där har man skog och sjö omedelbart invid gården.

Ur en av Rudbeck skriven processakt från år 1710 bevarad i den Westinska handskriftssamlingen i Universitetsbiblioteket i Uppsala (sign. Westin 1381) meddelas här en reproduktion av en löst tecknad skiss av Hallkveds sätesbyggnad och dess belägenhet vid Funbosjön. - Fisket i Funbosjön är alltsjämt givande, så att Hallkveds "herre dock eij fisk af andra tigger". [Hallkveds sätesbyggnad vid 1700-talets början. Pennteckning av Olof Rudbeck d. y.]

Strof 16.

Här uppräknar Rudbeck, vad man får ur skogen: Hare, fågel och annat villebråd samt smultron, hallon och hjortron. - Om formen hollon för hallon se B. HESSELMAN, Hallon (i: Festskrift tillägnad Hugo Pipping, Helsingfors 1924, s. 170-177. - Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 175).

Strof 17.

Med vändningen Där leeka Rudor och uti en liten bäck (alldeles invid gården finnes alltjämt en liten bäck) anger författaren, att det är familjen Rudbeck, som får njuta av Hallkveds härligheter. Rudbeck, som var gift tre gånger och med sina tre fruar enligt J. IHRE, Laudatio funebris...Olavi Rudbeckii (Ups. 1741), s. 45 haft 24 barn, var sedan 1697 i sitt andra äktenskap gift med Anna Catharina Schönström; vid denna tid, då dessa verser skrevos, hade han med henne 6 barn, det äldsta fött 1698 och det yngsta 1711. Vid tanken på denna stora barnaskara finner man förvisso hans ord motiverade: "Där leeka Rudor och uti en liten bäck." - Rudbeck var specialist på bibelns fiskar, varom hans lärda Ichthyologia biblica, P. 1-2 (Ups. 1705-1722) nogsamt vittnar, och det är en sinnrik anspelning därpå, när han sammanställer sina egna kära små i bäcken lekande rudebarn med de råd angående barnauppsikt och barnauppfostran, som bjudas av Sirac (Jesus Syraks bok).

Strof 18.

Rudbeck går här över Funbosjön från Hallkved till gården Sundby, som ägdes av assessor Daniel Plaans änka Gertrud Silfverström, bägge redan omnämnda i anmärkningarna till Strof 8.

Strof 19.

Tidigare hade fru Gertrud Silfverström med barn bott på Broby, men bodde nu med sina då ännu ogifta döttrar Christina och Gertrud på Sundby. Den som som omtalas, "Seen de en Plan ha mist", åsyftar förlusten av brodern löjtnanten Johan Plaan, som stupade i slaget vid Pultava, år 1709; de två bröder, som de hade kvar, voro kanslisten i justitierevisionen Daniel Plaan och notarien i Svea hovrätt Edvard Plaan. - Nympher = kvinnor (så även i Hansellis ed., s. 50, 64).

Strof 20.

Från Sundby beger sig Rudbeck till Broby (vars Broo syftar på en forntida väganläggning, en vägbank, en `bro`), härom ALMQUIST, anf. arb., s. 564. Den nye ägaren prisas för de förbättringar han nedlagt på gården.

Strof 21.

Den nye ägaren hyllas för sin duglighet både som lanthushållare och som militär. Hans namn var friherre Thure Bielke. Denne hade en synnerligen växlingsrik levnadsbana. Född 1656 blev han först officer och deltog bl. a. i slaget vid Landskrona, tog avsked, blev student i Uppsala 1679, begav sig på utrikes resor och gick i fransk krigstjänst, där han avancerade till brigadier; blev efter återkomsten till Sverige överste för Västgöta stånddragonregemente 1709 och för Bohusläns dragonskvadron 1712 och till sist landshövding i Stockholms län 1714; avled 1717. Han gifte sig 1708 med Ursula Christina Törne, f. 1682, + 1765, dotter av borgmästaren i Stockholm Nils Hansson Törne, tillhörande den kända borgmästarsläkten. En yngre syster till henne, Anna Maria, f. 1689, +1754, blev 1711 gift med kaptenen vid Upplands infanteriregemente Olof Rudbeck, f. 1690, + 1716, äldste son av Olof Rudbeck d. y. Deras son Thure Gustaf blev friherre och stamfader för den friherrliga ätten Rudbeck.

Strof 22.

Brobys ägare är den Bielke, "som heela huset bär", och hans maka, född Törne, zirar det.

Strof 23.

Prästgården vidröres blott i förbigående, som det förefaller, av respekt för prästen (kan hända Gallen rörs), som hette Olof Galle. Denne fick som i fält tjänstgörande regementspastor fullmakt på Funbo pastorat. Denna fullmakt, av konung Carl XII underskriven i högkvarteret i Blonje den 2 dec. 1705, finnes bevarad och tillhör Universitetsbiblioteket i Uppsala (sign. Westin 1190). Av Rudbecks antydningar att döma var Galle en självsäker man. Om Galle som botanicus berättar K. N. LENÆUS, Delsboa Illustrata (Sthm 1764), s. 254-256 en besynnerlig historia. Lenæus (f. 1688, + 1776 som prost i Delsbo) hade som student midsommardagen 1715 besökt Galle och efter middagen följt honom åt för att se på sädes- och gräsväxten. Omsider hade de kommit till en backe i prästgårdens äng, där Lenæus iaktagit att Galle med pinnar utmärkt alla de stånd av Låsgräs (Lunaria minor), som funnos i denna backe. När Lenæus frågat efter anledningen, hade Galle svarat: "Det har jag gjordt för den besynnerliga kraftens skul, som denna örten äger, att med snällhet göra en wäl skodder häst aldeles skolös".
Galle hade därpå berättat en händelse, som inträffat, då han år 1704 var regementspastor vid general A. L. Lewenhaupts armé i Polen. Vid ett tillfälle hade till generalen ingått rapport, "at armeens hästar, som,när de om morgonen upbröto, alle woro wäl skoddem de woro nu mäst allesamman skolöse". Då Generalen hade blivit mycket bestört höröver, hade Galle stigit fram och förklarat, att den höjd, där armén på morgonen stått uppställd, varit övervuxen med Låsgräs och att man skulle kunna sända dit vagnar och hämta tillbaka de förlorade hästskorna. Generalen lät göra så och "hade det nöjet, at samma dag, innan aftonen, se armeens hästar med de igenfundna skor åter beslagna." Om denna växt, vars nutida botaniska namn är Botrychium lunaria (L.) Sw.., se A. LYTTKENS, Svenska växtnamn, Del 3 (Sthm 1912-1915), s. 1588 f.; om de vidskepliga föreställningar, som äro knutna till denna växt, och dess utbredning i olika länder se H. MARZELL i Handwörterbuch des deutschen Aberglaubens. Hrsg. von H. BÄCHTOLD-STÄUBLI, Bd 6 (Berl. & Leipz. 1934/1935), sp. 539-542.
Hurusom Botrychium lunaria i våra dagar växer i Funbo prästgårds ängsbacke, känner utgivaren icke till; det är emellertid mycket möjligt, ty enligt E. ALMQUIST, Upplands vegetation och flora (Acta phytogeographica Suecia, I. - Upps. 1929), s. 506 är denna ört allmän i norra och centrala Uppland och som dess växtplats anges bl. a. backängar, betesmarker.

Strof 24 - 25.

Av försiktighet avstår Rudbeck från att yttra sig om övriga gårdar i socknen och deras härlighet, ty han känner icke ännu de bönder, som där bo, och vill icke begå misstag och lämna ovännen "rum på något fåå att tugga".

Strof 26.

Vid Funbosjöns norra ända ligger Frötuna; det tillhör Rasbo socken, icke Funbo. Det ägdes av revisionssekreteraren Johan Gyllenkrok (+1710) och därefter av dennes änka fru Catharina von Berchner och hennes medarvingar.

Välment skrivet av

Anonym Nabo.

Storstugan i Funbo den 14 april 1944.

*Handskrifts-facsimilet, samt bilden av Hallkved i Strof 15 förekom i den tryckta versionen. Övriga bilder: Funbo kyrka i Strof 2, är ursprungligen en svart/vit höst/vinterbild av kyrkan som jag "stulit" från en publikation och bearbetat i dator så att den ser ut som på Rudbecks tid; se:Valfrid Enblom: Funbo kyrka, i Stiftsrådet i Uppsala Ärkestift: Upplands kyrkor, Del IV, s. 73-92 (Uppsala 1953). Det romantiska Mellansvenska(?) lanskapet i strof 9 är målat av C F Ekholm,( Axel d.ä. s frus far). Bilderna av Trehörningen, Strof 5 och Storstugan, Strof 7 är från mitt album.
Axel Nelson, sonsonen.*
HEM

Funnboo Sockns Härlighet

E-mail