Charlotte föddes 1782 eller 1784. Vid fyra års ålder hade hon blivit blind till följd av en slarvigt utförd koppvaccination. Hon bidrog tidigt till teaterns försörjning, med att framföra egenhändigt komponerade sånger till harpo-ackompanjemang. Hon lär ha varit kortväxt, blyg och ganska ful (sistnämnda säkert beroende på kopp-ärren). I vissa skrifter skrivs hennes namn Charlotta Seijerling. Vid faderns död tog modern, Margaretha över teatertruppen, som då verkade i Finland. Trots usel ekonomi, hade modern sparat lite pengar, så att hon kunde skicka dottern till Stockholm, där de berömda läkarna Rislachi och af Bjerkèn skulle försöka rädda hennes syn.

Operationen misslyckades och till råga på allt, hade hon inte råd att resa hem till Finland. Hon får bo på ett "fruntimmerspensionat". Här undervisar den lille, temperamentfulle mångsysslaren Pär Aron Borg "fruntimren" i pianospel. Naturligtvis lägger han märke till den blinda musikaliska kvinnan. Det är runt 1806. Han bjuder hem mamsell Seuerling till sitt gästfria hem där hon får gratis undervisning i musikteori.

Det är kanske vid denna tid som hon skriver en dikt, "Sång i en melankolisk stund", som blir en populär visa under hela artonhundratalet, utan att författarens namn nämns. Den handlar om depression, svek och självmordstankar och inleds med: " Från det höga ingen stråle lyste, Hemsk var natten, mörker omgaf mig...." Den långa dikten slutar: "Då likt morgonrodnans första ljusning, Ett etheriskt sken ur dimman bröt, Vänskap kom; och vid dess milda tjusning Lugn och sällhet till mitt hjerta flöt." Det är nog den lille herr Borg som är "likt morgonrodnans första ljusning"!

Vid denna tid är blind-undervisning ett nästan okänt begrepp. Men Pär Aron finner att Charlotte är mångsidigt begåvad. Hon lär sig snabbt språk och naturvetenskapliga ämnen. Charlotte skriver poesi och komponerar musik och tillsammans med sin mentor uppfinner hon en apparat med vilken hon kan skriva ned sina kompositioner. Däremot är hon helt ointresserad av traditionella kvinnliga sysslor. Pär Aron Borg låter trycka upp en skrift, där han (inspirerad av mamsell Seuerling) konstaterar att kvinnor klarar av de flesta yrken lika bra som män. Som läkare borde kvinnor rent av vara bättre än män! Han ordnar så att Charlotte får viss undervisning i läkekonsten. Detta 80 år innan Sverige får sin första kvinnliga läkare!

1808 ser Pär Aron en pjäs om den franske dövundervisnings-pionjären Abbè de L`Epèe. Borg får idèn att börja med dövundervisning. Har han lyckats undervisa en blind, bör han kunna undervisa döva! I Sverige hade det förekommit en del försök med dövundervisning, men det blev det blev den exentriske Borgs insatser som kom att bli bestående. Han når viss framgång med att undervisa döva och genom offentliga examina väcker Borg allmänhetens intresse för sin skola för blinda och döva.

1809 är Sverige inne i en tid av stora förändringar: Ett onödigt krig mot Ryssland, har lett till förlusten av Finland. Den oduglige Gustav IV störtas vid en statskupp och ersätts av Karl XIII. Vi får en ny grundlag och Samuel Owen gör sina experiment med ångmaskiner.

Den 5 juli detta år håller Borg en pampig offentlig examen med sina ännu ganska få döva och blinda elever. Femhundra gäster är inbjudna, bland dem drottning Hedvig Elisabeth Charlotta och rikets ständer. Charlotte Seuerling sjunger en sång som hon själv skrivit: "...Jag den sällhet icke njuter, att dig dyra Drottning se.." Drottningen säger några uppskattande ord till Charlotte som , helt i tidens, anda släpper harpan och svimmar av rörelse. Succèn är fullkomlig. Borgs institut blir statligt under drottningens beskydd och året därpå belönas Borg med Wasaorden. Men en lustig sak är, att om man slår upp 5 juli 1809 i Hedvig Elisabeth Charlottas synnerligen omfattande och publicerade dagbok, finner man inte ett endaste ord om den pampiga examen i Börshuset! Drottningen skulle under de kommande åren få åtskilliga problem med den självsvåldige Pär Aron och hans institut! Det är f ö detta institut som är föregångaren till Stockholms kända dövskola, Manillaskolan, ute på idylliska Djurgården.

1810 flyttar Charlotte Seuerling hem till sin mor i Finland, som nu är ett ryskt furstedöme. Här bidrar hon till teatertruppens försörjning genom att spela en av rollerna i pjäsen "Den betslade filosofen". 1811 hamnar Charlottes mor inför rätten, för obetalda räkningar. Men den ryska änkekejsarinnan Maria Feodorovna hör talas om Charlottes fina harpospel. Hon skänker Charlotte och hennes mor en livstidspension på 600 rubler årligen. Enligt vissa uppgifter fick Charlotte Seuerling anställning på det några år tidigare grundade blind-institutet i Sankt Petersburg. I så fall är det troligt att hon där träffade den berömde franske blindskole-pionjären Valentin Haüy, som vid denna tid vistades i Sankt Petersburg. Efter moderns död reser Charlotte 1823 till Stockholm, kanske i hopp om att träffa sin gamle vän och mentor. Men detta år har Pär Aron rest till Portugal för att där grunda ett dövinstitut. Han återvänder först 1828, samma år som Charlotte dör.

Det finns ingen bild av Charlotte Seuerling. Allt som återstår av henne, är en vacker harpa som samlar damm på Musikmuseet, några brev och dikter av hennes hand och ett skrivprov utfört i sk planskrift (f ö det äldsta i Sverige, utfört med en blind- skrivningsapparat före Braille), Efter Charlottes död spreds hennes "Sång i en melankolisk stund" i ett flertal anomyma skillingtryck. 1852 dyker sången upp, med författarinnans namn i "Miniaturvisbok" tillsammans med storheter som: J O Wallin, Fredrika Bremer och Gunnar Wennerberg. Trots att sången på sin tid var mycket populär, tycks det inte ha bevarats nångra noter till vår tid.

Källor: